Vad behöver dö för att något annat ska leva?

Jul och nyår närmar sig, och därmed de allra längsta nätterna på året. Sedan vänder det, och det blir ljusare. ”Det gamla året lägger sig att dö”, står det i Tennysons dikt. Och att det gamla året dör är en förutsättning för att ljuset och våren ska komma tillbaka. Det är en cykel som har funnits med oss människor sedan vi började vara människor, och flera av våra stora mänskliga myter och berättelser kretsar just kring död och uppståndelse.

Och faktiskt, något jag brukar återkomma till när jag coachar eller föreläser om utveckling är vikten av att identifiera vad som måste dö, för att något annat ska kunna leva.

Ordet ”dö” kan låta drastiskt, men faktum är både vi som individer och organisationer mår bättre av att under ordnade former ta livet av saker, och låta nya spira i deras ställe. Så här i slutet av året är det därför ett gyllene tillfälle att göra en liten reflektion av vad som måste gå ur tiden för att göra rum för något nytt under nästa år. Vad kan det då innebära rent praktiskt?

Jag brukar exempelvis ofta rekommendera organisationer att genomföra en ”sluta göra-dag”. Den ger möjlighet för alla på avdelningen/företaget att samlas och på ett strukturerat sätt gå igenom och göra gemensamma prioriteringar, för att därefter besluta och gå till handling med att lägga ner det som måste läggas ner. Det kan vara projekt som aldrig borde ha påbörjats, och som hålls vid liv bara för att man inte vågar erkänna detta. Det kan vara arbetsmoment som hålls vid liv med konstgjord andning. Ofta är det saker som en enskild person tycker är väldigt viktigt att göra, och där rädslan för konflikt hindrar hel gruppen från att ta tjuren vid hornen. Det känns ofta bra och produktivt att göra många saker, men det är viktigare att göra rätt saker – och då måste ni ha förmågan att tillsammans våga sluta göra det ni inte ska göra.  

På det personliga planet behöver vi ofta ha ihjäl saker vi förknippar starkt med vår identitet. T ex gör vi saker för att se bra ut inför andra, i stället för att göra saker som är viktiga. Vi kan fastna i en snurra av lojaliteter, åtaganden och saker vi ska ”leva upp till” men där vi faktiskt aldrig ifrågasätter huruvida det skapar något värde eller finns en faktisk förväntan. Där finns det mycket att göra, men svårigheten brukar vara att förstå att det faktiskt är så. Vi är nämligen väldigt bra på att lura oss själva att saker måste göras, när sanningen är att vi mest är rädda för vad som händer om vi inte gör dem.

Vi har en stor mängd begränsande tankar om oss själva, som vi ofta är vi inte ens medvetna om. Vi bara gör saker (eller snarare undviker att göra saker), och måste coachas fram till förståelsen att det är dags att lägga något till handlingarna och gå vidare. Begränsande idéer om oss själva är ett typexempel på något som kan och måste tas av daga för att möjliggöra en ny, verklighetsbaserad och framtidsinriktad självuppfattning. Och det här gäller inte bara individer, utan hela organisationers kultur begränsas på det här sättet – men med bra coachning och rätt metoder går det att begrava gamla idéer och skapa en ny gemensam, motiverande framtid. (I mitt och Hasses coachprogram lär du dig mer om sådant).

Varför upplever vi det då så svårt – vi vill väl ändå sätta nya saker till liv? Ja, fast samtidigt vill vi inte skilja oss från det vi har. Psykologerna pratar om ”loss aversion” – att vi till varje pris vill undvika förluster. Men vi måste faktiskt vänja oss vid tanken på ”döden” i form av att sluta med det som inte längre leder framåt. Det svåraste med utveckling är nämligen inte att börja med nya saker, det är att skiljas från gamla saker vi håller kära.

Fråga mig: Under julhelgen ska jag städa garaget och slänga massor av gamla saker som “kan vara bra att ha”. Dessutom kommer jag att behöva avliva en del mönster jag har kommit att älska, eftersom jag från och med nästa år kommer att behöva ha rum för något större: Jag kommer att tillsammans med vännerna Joakim Ahlström och Janne Orvegård dra igång en ny verksamhet vilket innebär att livet som ensamföretagare tar slut, och jag måste återigen ta beslut tillsammans med andra människor – vilket ju är oerhört mycket mer komplicerat än att ta dem själv.

Men det får det vara värt, för tillsammans ska vi nämligen ut och göra världen till en bättre plats: Vi ska hjälpa individer och organisationer att göra förändring till en positiv och engagerande möjlighet. Och det ska bli jättekul! (Jag återkommer med mer information om detta efter nyår – det är ett löfte!)

Du då – vilka darlings behöver du själv döda? Och vad ska du göra/vem vill du vara i stället? Kommentera gärna!

Gott slut!

/Ola