Så hamnade jag bland vänner

Visst är det härligt när nånting bara faller på plats och blir helt klart för en? En sådan grej hände mig under förra året. I början av hösten fick jag en väldigt fundamental insikt, som berörde mig djupt.  

Det var precis i samband med att jag skulle hålla en föreläsning för en grupp ledare i höga positioner på ett större företag. En situation som för många kan verka lite skrämmande, och som för en konsult som mig är lite av ”sanningens minut”: Det är i de där situationerna jag förväntas leverera hög kvalitet, knivskarpa resonemang, väl underbyggda fakta, belysande historier och gärna några snygga one-liners som får publiken att dra lite på munnen och tycka att jag är en skön kille som de vill fortsätta samarbeta med.

Men när jag stod där och förberedde mig mentalt för denna krävande publik, slog det mig plötsligt att jag inte behövde vara orolig.

Jag är nämligen bland vänner.

Ja, jag är bland vänner. Så enkel var insikten. Det kan låta banalt, men det är det inte. Den här insikten är faktiskt otroligt viktig. Och framför allt är den resultatet av många års coachning och personlig utveckling.

För vad betyder det att vara bland vänner? Jo, att man kan vara sig själv. Att man är okej trots fel och brister. Och att man kommer att tas emot som en vän.

Bland vänner kan jag visa mig sårbar. Jag kan vara personlig. Jag kan ta fram och visa precis de delar av mig själv som behövs, utan att riskera att känna att jag blottar något som utsätter mig för risker. Jag definieras inte av min prestation. Jag behöver inte köra på säkerhet och med hängslen och livrem, utan kan gå på intuition och improvisera. Jag kan vara mig själv. Hela Ola.

Nu invänder du kanske att det här är dravel. Människor kan väl ändå vara fientligt inställda till mig och vilja sänka mig och mitt budskap – oavsett om jag upplever dem som vänner eller inte? Ja, så kan det förstås vara. Men då är det inte mitt problem, utan deras. Jag vet att jag har något viktigt att bidra med, och om de har bett mig komma och berätta om det bara för att sedan få skjuta ner mig – tja, det kan jag inte göra mycket åt. Det är en risk jag får leva med.

Hur kom den här insikten? Genom att jag tack vare många år av coachning lärt mig mer och mer om mig själv, om alla mina fram- och baksidor – och genom att acceptera dem som delar av mig själv. Jag förstår mina framsidor och hur de kan hjälpa mig att åstadkomma det jag vill. Jag förstår mina styrkor och hur jag kan använda mig av dem. 

Men framför allt har jag accepterat mina baksidor, att de är en del av mig. De utgör inte något hot för mig längre, och är inget jag behöver dölja till varje pris. Rädslan att göra fel, säga saker jag inte kan stå för, fatta fel, vara för flummig eller pretentiös, trampa någon på tårna, göra någon besviken – allt det ter sig mindre hotfullt nu. Jag känner inte behovet av att straffa och skuldbelägga mig själv när jag inte lever upp till mina högt ställda krav, utan kan ta till mig och lära mig av misstag. Baksidorna har nämligen också blivit mina vänner.

Och poängen är att nu när jag är bland vänner på insidan, dyker också du och andra – okända – människor upp som vänner för mig.

Med andra ord är jag bland vänner hela tiden. Det här inre perspektivskiftet har lett till att jag förutsätter att andra möter mig som en vän, och då möter också jag dem instinktivt som vänner, med ett genuint intresse och lyssnande. Jag har inget jag behöver bevisa, jag behöver bara vara mig själv. Det är en stor befrielse.

Därför blir glädjen extra stor när jag som coach och ledarutvecklare får hjälpa andra att komma närmare den här insikten. Att få dig att förstå och bli bästa vän med dina egna fram- och baksidor. Att nå ett genombrott i dig själv där du kan ta vara på hela din potential och åstadkomma det du vill här i världen.  

Det är en härlig känsla och en sporrande vision!

Läs mer här om hur jag kan hjälpa dig till genombrott i din personliga utveckling.